Program 2009

SÅ BYGGDES EN KOLARKOJA VID SEKELSKIFTET

Kolningen från 1870 till ca. 1890-talet var det dominerande inom skogsbruket. Kolningen ingick även som ett led i den statliga beskattningen, men bedrevs även i privat regi. Verktygen som användes på 1870-talet, var inte så vidare bra. Det var hemsmidda av någon bysmed. Men på 1880-1890-talet började det komma fabrikssmidda yxor, s k amerikanska, med en aning bredare egg än de svenska.

Kolarens bostad, s.k. kolarkojan kallades även för kolbo. När så kolaren skulle bygga sin koja, så började han med att gräva en fördjupning i marken på ca. en halv meter. Längden var ca. 2 meter. Bredden varierade något, men normalt var den främre delen 1,8 - 2 meter med en avsmalning vid kojans bakre vägg till 1,5 meter. Höjden varierade. En man skulle kunna stå rak i kojans främre ände. Intill muren i kojans bakre vägg var höjden 1,4 - 1,6 meter. I kojans främre ände var eldstaden belägen, den s.k. härden. Den uppförs av gråsten. Det gick till på så sätt, att två stenar av passande form och med var sin slätsida. Dessa restes mot varandra med ca. 1,5 meter mellanrum. Därefter fick man försöka finna en slät häll, att lägga över dem och då detta är gjort var härden färdig. Sedan var det att uppföra muren av gråsten. Skorstenen skall i regel vara en meter hög och den påfylls runt om med grus. På innersidan fick kolaren försöka finna lämpliga stenar, vilka man kunde uppföra en så slät vägg som möjligt. Använde man där trävirke kunde det lätt fatta eld då stenarna blev varma. Nu var muren färdig och bygget av kolarkojan kunde börja. Det gick till på så vis, att man kapade furukubbar i förut angivna längder och klöv dem mitt itu. De skulle sedan bli till långväggar och restes med vita sidan inåtvänd. Kolarkojans bakre gavel måste vara i liggande ställning. Taket lades på färdiggjorda bockar, som även tjänstgjorde som stöd för de lutande väggarna. På golvet vid vardera långsidorna lades en stock, för att förhindra att väggarna skulle bli intryckta, när påfyllning av taket senare skulle ske. Kolaren fick på ryggen bära från byn ett par brädlappar dit ut, varav det skulle snickras en dörr ca. en halv meter bred. Dörren saknar helt gångjärn. Den lyftes ur dörröppningen var gång man passerade den. I kojans bakre ände tätt under taket fanns en liten hylla, med plats för ett par kaffekoppar och ett par tallrikar och därmed är kolarkojans inventarier till det närmaste redovisat. Kaffekopparna var i det närmaste lika svarta som kolen. De var impregnerade med sot kan man säga. Gjorde någon anmärkning därpå, fick han till svar sot är inte lort.

Kolarens koja var nu färdig, när britsen lagts på plats och försetts med ungt granris. Sedan fick kolaren i veckor och månader pröva på kolarkojans behag och vedermödor. Kläderna fick väl ibland sitta på i tre veckor, så lång tid ungefärligen tog kolningen och rivningen av milan. Endast skor och strumpor avtogs för torkning.

Ja, så var det betalningen. Var det blott en mila, och var priset för kolningen 15 kr plus en liter brännvin och en fjärdedels bunt Nåstobak, om kolaren själv höll sin kost. Hade kolaren fri kost av milägaren, så fick han 10 kronor plus brännvin och tobak. Detta blev ingen precis fet på - 5 kronor, för tre veckors kost. Men dessa kolare, hade ej några stora krav på livet.

Frans Asp, f.d. Säljebo

Källa: Blåklockan